Hmm...

Det är... En ytterst liten chans att någon, någonsin kommer att läsa det här. Kanske är det jag för att se tillbaka på tiden då jag själv var bloggare med min Squashkamrat Bella. Kanske är det Bella för att se tillbaka just hur många bloggar hon har påbörjat. Eller så är det kanske du.

Antingen så känner jag dig eller inte. I vilket fall som helst så... Tappar jag fattningen om livet för tillfället. Vägen till framtiden har aldrig verkat så mörk, nutiden verkar aldrig ta slut och det förflutna flyter ihop till en enda stor... Blob.

Är det så livet är? Att inte komma ihåg vart man har varit, att inte veta vad man håller på med eller inte kunna se halvvägs in i nästa vecka? Kan någon svara mig det?
Kärlek ska vi inte ens ta upp. I slutändan är det alltid samma fråga. Could I make you happy?

'

"People assume that time is a strict progression of cause to effect, but actually—from a non-linear, non-subjective viewpoint—it's more like a big ball of wibbly-wobbly...timey-wimey...stuff."

Det förklarar däremot FORTFARANDE inte min kollegas frånvaro på denna blogg.

I'll Be In The Sky

Remember when I leave
That the one in the mirror ain't me
It's just someone that I call D.O.C.
It's kinda me, but it's not

Heavens on their minds

Indubitably.
Två år går alldeles för fort mina vänner. Två år sedan jag senast var i deras skor. Så mycket har ändrats, knappt känner jag igen min egen spegelbild. Ändå... En ålderskillnad på två år och som från två olika generationer.
Then again... En ålderskillnad på två dagar och som från två olika generationer. Hör jag hemma här? Har jag kommit hem?
Hells to the no!


P.S. I know my course.
The spirit that I have seen 
May be the devil, and the devil hath power 
To assume a pleasing shape

Run

Första inlägget i den underbara kategorin "Djupare Ämnen Med Morpheus". Här kommer jag, tyvärr för resten av världen, dela med mig av min tro, filosofi och åsikter om allt, alla och inget. Så om man blir tvingad till att läsa igenom den här oheliga skapelse till blogg (*HOST*Tandfén*HOST*) så tycker jag hemskt synd om dig.

Alla skämt åtsidan undrar jag dock; vem läser/kommer läsa den här bloggen? Varför är någon så hemskt intresserade av vad våra liv håller? Vem, oh vem äro du som läser detta inlägg just nu? (Förutom du Bella Blå!)
Kommer den här bloggen existera om ett tiotals år, fortfarande omkringsvävandes i cyberrymdens kosmos utan att ha blivit rörd eller läst på år? Kommer forskare återupptacka bloggen om ett hundratals år och förstå livet på början av 2000-talet bättre? Eller kommer manifestet av våra tankar göra dem så förskräckta att dem raderar varenda detalj om att människor existerat nu?

Allt det här funderar jag absolut inte över, det började bara som en intressant tanke som jag tappade greppet om. Ni vet känslan.

RSS 2.0